MissEli, mina tankar och funderingar...

Kommer du ihåg din allra första kärlek? Ibland när du lyssnar på vissa låtar, så påminner dom dig om just den personen? Spelar ingen roll vem du har just nu, du blir ändå påmind om honom och era stunder tsms. Och sen när det väl tog slut, trodde du aldrig skulle bli kär igen, visst har jag rätt? Och varje gång du går förbi hans hus så kommer du ihåg bilden i huvudet, bilden av dig och honom - det perfekta paret... Och varje gång du hör eran låt, känner du allt om och om igen. Du vill bara vrida tillbaka tiden för att känna hans hand mot din, en sista gång. Och det gör ont varje gång du ser honom gå med en ny? År efter år suddas minnen ut, men hans bild kommer du alltid ha kvar. Hur kan man glömma dom där djupa ögonen? Hur kan man glömma det ansikte som man vart så nära. Du saknar inte honom som person, du saknar det ni hade. Du saknar att du var så bekväm i hans sällskap, att du aldrig behövde skämmas eller spela någon du inte är. Jag tror alla kommer ihåg sin första kärlek. Det är inte den du älskade först, utan den du älskade mest...